• Till bloggen
  • Instagram
  • Facebook
  • YouTube
  • Twitter
  • Kontakta oss

Författarskolans gästblogg: Anna Larsson

Publicerad 25 okt 2021

Allmänt Författarskola

Anna Larsson  Foto: Stefan Tell

Anna Larsson Foto: Stefan Tell

"Jag var skiträdd också. Rädd att inte bli tagen på allvar för att jag skrev underhållning och inte riktig LITTERATUR. Många gånger har jag fått kommentarer om min genre, särskilt när jag gick över från feelgood till romance."

Anna Larsson gick författarkursen "Skriv! – Projekt: Skönlitteratur" på Jakobsbergs folkhögskola hösten 2015. Nu är hennes debutroman "Medan världen ser på" utgiven (Bazar 2021). Boken beskriver hon själv som "en kärleksroman med garanterat lyckligt slut, fylld av ångest och passion på vägen dit".

Här gästar hon författarskolans blogg med ett inlägg om vägen till debuten och sin tid på författarskolan.

Viktigt att äga sin grej

Första dagen på skrivkursen var över, vi skulle äta middag tillsammans men först blev det en promenad runt kvarteret. 

”Jaha, vad skriver du?” frågade en av kursarna mig där vi var på väg längs en syrenhäck. Bara så där. Som om det var den naturligaste saken i världen att man skriver på något.

Vi berättade om våra manusprojekt. Skrattade igenkännande åt att det var så svårt att bli klar. Lovordade varandras idéer – lite höga på att det äntligen var dags nu, att vi skulle få ägna en hel termin åt att skriva. I alla fall var det så det kändes för mig, då i augusti 2015 när jag precis börjat på kursen Skriv! – Projekt: Skönlitteratur på Jakobsbergs Folkhögskola. Det var nästan sex år innan min debutroman – Medan världen ser på – kom ut på Bonnierförlaget Bazar.

Jag hade aldrig trott att jag skulle gå på skrivarkurs. Ingen jag kände skrev, och det gjorde inte jag heller – egentligen. Jag var ju civilekonom med hus i förorten och barn. All den där tiden jag tillbringade med mina manus vid datorn, den avfärdade jag. Plitandet var avkoppling, när det fanns en stund över. Men jag producerade trots allt två romanmanus under de där åren. Jag fick rätt mycket återkoppling från förlag och pepp om att fortsätta skriva men också tuffa ord om platta karaktärer och seg handling, och värst av allt – att jag saknade en egen röst. Den refuseringen sved kanske mest av allt.

Det var nog inte förrän den där första kvällen på kursen som jag kände mig som en skrivande person. Det var då jag insåg att det ju fanns massor med folk som jag, vanliga människor i alla åldrar som SKREV. 

Men jag var skiträdd också. Rädd att inte bli tagen på allvar för att jag skrev underhållning och inte riktig LITTERATUR. Många gånger har jag fått kommentarer om min genre, särskilt när jag gick över från feelgood till romance. ”Är det typ Harlequin? Sådana där pocketar i mataffären med kvinnor som blir kära i läkare?” Och annat i samma stil. Men aldrig på skrivarkurserna. Tvärtom, vilken tillåtande miljö det har varit! Text var text och så var det med det. Numer funderar jag inte på sådant. Viktig att äga sin grej, tänker jag nu. Och kanske bidrog respekten på kursen till den tryggheten. Gudarna ska veta att skrivlivet är nog packat med självtvivel ändå.

Att få lära sig att ge textrespons på ett konstruktivt sätt och att ta emot den utgjorde en stor del av introduktionen. Det jag lärde mig då använder jag fortfarande. När någon berättar vad de tycker så sitter man tyst och lyssnar. Punkt. Ställa frågor är okej. Jag lärde mig att man aldrig kan förklara för en läsare hur den ska uppfatta texten, man kan bara skriva. Låter självklart, men första impulsen är oftast att man vill berätta vad man menade egentligen. Men det går ju inte. En text måste flyga själv. 

Ödmjukheten inför läsaren har jag haft stor nytta av i redigeringen av min roman. Om det inte funkade så som jag skrivit måste jag hitta ett nytt sätt. Och när manuset till slut blev en bok och inget gick att ändra längre – då har ödmjukheten också hjälpt. Min debutroman har funnits därute i flera månader nu. ”Ångestfylld och känslosam” är en vanlig beskrivning. Men också att den är en ”rolig bladvändare” och ”seg”. Varje människa har sin läsning – det är precis som det ska vara. (Okej, okej, jag erkänner att det är väldigt svårt i praktiken. Första impulsen är fortfarande viljan att FÖRKLARA HUR JAG MENADE.)

För många tror jag skrivarkursen är ett sätt att få ordning på disciplinen, och visst är det lättare att komma framåt när man har återkommande deadlines. Jag har ofta haft mina mest produktiva perioder på skrivarkurserna, och det har spillt över på tiden efter. Som om jag har lärt mig att styrfarten finns där, att inte vänta på inspirationen utan att det snarare är tvärtom – börjar jag knappa på tangenterna så kommer idéerna.

En stor del av kursen var textgrupperna. Vi läste varandras texter och gav respons. Före starten var jag faktiskt lite tveksam till det. Hur skulle jag kunna bidra? Jag var ju där just för att jag inte kunde. Men jisses, så fel jag hade! För visst kan man ge andra sin läsning. Alla kan det. Så här tänkte jag när jag läste. Så här uppfattar jag huvudpersonen. Här fattar jag ingenting. Och åh så bra det här var eftersom …! Och på det sättet fick jag syn på min egen text, blev bättre på att se hur den uppfattades. Det är fortfarande svårt, men jag vet oftare än tidigare när det jag skrivit inte funkar. För att det är för platt. För att personen inte uppträder trovärdigt. För att scenen inte tillför helhetsberättelsen något. Och så vidare.

Två gånger under terminen fick vi lämna in text till läraren – individuell texthandledning. Många sidor till och med. Vid första tillfället lämnade jag in maxantalet. Det som fastnade av responsen var en kommentar om språket, någonting i stil med: ”På sidan 37, andra stycket, där har du ett litterärt språk – en röst. Läs det, fundera på det.” Det var lycka! Trots att det var en så liten del av hela textmassan. För det betydde ju, tänkte jag, att det var möjligt. Att jag faktiskt hade förmågan till en egen röst.

Och jag funderade mycket på det där stycket, för jag höll med. Det fanns något där som jag tyckte om. Något som kändes väldigt mycket jag. Vid nästa inlämning skickade jag bara in några få sidor som jag istället gnetat hårt med, något som visade sig vara väldigt givande också. Att våga stanna upp och fokusera på det sättet hade jag nog aldrig klarat av på egen hand. Jag var så inne på att skriva EN HEL ROMAN. Jag hade liksom inte tid med det som jag såg som småduttande. Idag är min stil väldigt likt det där andra stycket på sidan 37, tycker jag.

Nu skriver jag på min andra roman, den blir en romance den med. Starka känslor, passion och ångest. Svårt är det fortfarande, men jag har verktyg att ta till. Och det viktigaste av allt, jag gör det på mitt sätt. För jag har ett eget sätt och en egen röst, och jag är en skrivande person.

Anna Larsson

Instagram: @annalarssonwriter

Fakta: Anna Larsson

Ålder: 50

Yrke/sysselsättning: Ekonomikonsult, egenföretagare.

Bostadsort: Sollentuna.

Familj: Gift, två barn. 

Tid på Jakobsbergs folkhögskola: Höstterminen 2015.

Något som gör dig glad: Att prata text.

"Medan världen ser på är en filmisk roman om omöjlig kärlek och kändisskapets mörka baksidor.Förlagsekonomen Sara gillar sitt lugna liv i Stockholm, men tvingas iväg på en tjänsteresa till Hollywood tillsammans med förlagets guldkalv. Där träffar hon stjärnskådespelaren John Williams. Till en början verkar han vara just som hon föreställt sig: arrogant och blaserad. Men precis som hon har han hemligheter och oläkta sår.Mot alla odds inleder de en trevande relation. Frågan är om deras kärlek har någon chans när de lever så olika liv och har helt olika drömmar."

(Här kan du beställa boken på förlagets hemsida.) 

Möt en i personalen
Angeli Sjöström Hederberg

Angeli Sjöström Hederberg

Lärare på Kooperativt ledarskap

Läs mer om

Senaste inläggen

Vår pitch lockade stort intresse

När Gabriel Cardona Cervantes gick författarskolans skrivarkurs för sakprosa, Skriv! – Projekt: Facklitteratur hösten 2020, arbetade han med det manus som skulle bli boken "25 skott" som nu har givits ut av Ordfront. Läs mer

Att ta det på allvar och ha roligt

När Johanna Wester gick författarskolans projektkurs för fackböcker, Skriv! – Projekt: Facklitteratur, (HT/VT 2018) arbetade hon med det manus som skulle bli den uppmärksammade boken "Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp" som nu givits ut av Romanus och Selling (2021). Läs mer

Författarskolans gästblogg, Anna Larsson

"Jag var skiträdd också. Rädd att inte bli tagen på allvar för att jag skrev underhållning och inte riktig LITTERATUR. Många gånger har jag fått kommentarer om min genre, särskilt när jag gick över från feelgood till romance."Läs mer

Våra mest lästa

Vår pitch lockade stort intresse

När Gabriel Cardona Cervantes gick författarskolans skrivarkurs för sakprosa, Skriv! – Projekt: Facklitteratur hösten 2020, arbetade han med det manus som skulle bli boken "25 skott" som nu har givits ut av Ordfront. Läs mer

Att ta det på allvar och ha roligt

När Johanna Wester gick författarskolans projektkurs för fackböcker, Skriv! – Projekt: Facklitteratur, (HT/VT 2018) arbetade hon med det manus som skulle bli den uppmärksammade boken "Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp" som nu givits ut av Romanus och Selling (2021). Läs mer

Författarskolans gästblogg, Anna Larsson

"Jag var skiträdd också. Rädd att inte bli tagen på allvar för att jag skrev underhållning och inte riktig LITTERATUR. Många gånger har jag fått kommentarer om min genre, särskilt när jag gick över från feelgood till romance."Läs mer

  • Jakobsbergs folkhögskola i sociala medier
  • Till bloggen
  • Instagram
  • Facebook
  • YouTube
  • Twitter
  • Kontakta oss