
Vi hörde av oss till Segen och ställde några korta frågor.
Stort grattis till releasen av din debutroman "Pappan" (Kaunitz-Olsson, 2026)! Hur känns det nu?
Tack! Det känns väldigt underligt. Jag har arbetat med något jag i många år kallat manus och nu när manuset har fått en pärm med en framsida och kallas för bok tar det en stund innan jag på riktigt förstår att det är mitt manus man pratar om. Jag tror inte riktigt jag har landat än i känslan att jag har debuterat helt enkelt.
Vill du berätta lite kort om boken?
Boken handlar om hur förhållandet mellan en pappa och hans dotter kan te sig när båda kämpar med traumatiska minnen. Varken pappan eller dottern vill påminnas om sina trauman. Men dottern försöker enträget få sin pappa att prata om det krig han utkämpat i hemlandet Eritrea. När han vägrar bestämmer hon sig för att på egen hand fylla ut pappans barn- och ungdomstid i Eritrea. Hon tänker att om hon lyckas med det, lyckas hon även förstå sig själv.
När du bestämde dig för att söka till kursen, vad var det du tänkte att du behövde hjälp med? Fick du hjälp med det och i så fall hur?
Jag behövde hjälp med att skriva överhuvudtaget. Jag har alltid läst mycket men har haft svårt att få ur mig text. Jag minns kvällen då jag bestämde mig för att söka till Jakobsbergs folkhögskola. Det var under en middag som jag hade med en vän och vännen tipsade om författarskolan. Hon hade en annan vän som gått där och hade fina erfarenheter med sig.
Jag läste samtidigt retorik och litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och kände att jag utöver det teoretiska skrivandet även behövde få in det praktiska. Jag tänkte att jag behövde hjälp med modet att gå vidare i mitt skrivande, men jag ville även träffa andra som hade samma intresse som jag. Genom öppna frågor och guidning av handledare samt deltagare kunde jag stegvis närma mig målet att skriva klart ett utkast.
Det som var svårast med kursen var att försöka vägleda andra när jag var osäker på mitt eget skrivande. Jag tänkte nästan konstant på frågan "vem är jag att tala om hur någon annan kan skriva?" Men jag tror att vi var fler som tänkte på liknande sätt vilket skapade många bra diskussioner.
Vad fick du ut av kursen som helhet?
En sak jag fick ut av kursen var att fira varje litet framsteg. Det har gjort att jag inte blivit frustrerad över att jag bara skrivit en mening under en dag. Och jag lärde känna kursdeltagare som är mina vänner idag. Vi träffas då och då och pratar om allt mellan himmel och jord.
Något särskilt minne du bär med dig, som du känner betytt extra mycket?
Jag bär med mig de möten jag hade med andra kursdeltagare och med handledarna, Hanna-Linnea Hannu (tidigare: Rengfors) och Sara Villius. Jag bär med mig deras tålamod och hur de fick mig att gräva djupare in i texten.
Har kursen betytt något för att du blivit klar med och fått din bok utgiven? Vad i så fall?
Kursen var ett viktigt steg för mig att ta. Jag fick möta likasinnade personer med liknande ambitioner. Det var viktigt för mig att känna att jag inte stod ensam inför ett mål som för mig ofta kändes ouppnåeligt.
Skulle du kunna rekommendera kursen?
Ja, jag skulle absolut rekommendera kursen till andra som behöver den där extra knuffen men även till dem som behöver få ett fint sammanhang.